Min älskade Boris ♥

Detta är ett mycket jobbigt inlägg att skriva.

För 2 veckor sedan lät vi vår älskade lilla Boris få somna in.

Vi har ju kämpat med hans sjukdom i nästan ett år. I början av november så började vi märka att han inte var som han brukar. Trött och höll sig undan, började få svårt med balansen, ramla ner från trappan, svårt att resa sig - det såg ut som han var full.

Så efter 2 besök hos veterinären då vi fick träffa en av Sveriges bästa neurolog för smådjur, hon trodde med 99 % att det var tumören i hjärnan (den som orsakar hans sjukdom) som var boven. Hon gav oss 2 alternativ, vi kunde börja medicinera mera och få en mycket trött hund i ett par månader till eller låta honom somna in. Så efter mycket tänkande och pratande med varandra, familj och vänner så tog vi det tunga beslutet att låta honom somna in. För vad är ett liv om man inte kan leva det fullt ut?

Många tårar föll de sista dagarna och ångesten växte för varje minut som gick, hade många sömnlösa nätter med många tårar och rent av en panikattack ena natten

Vi förberedde barnen, framför allt Engla att Boris inte skulle finnas hos mer utan att han skulle få bli en stjärna. Vi skämde bort hunden de dagarna - falukorv var det bästa ♥ och gjorde lite minnes avtryck.

Torsdagen den 21 november var det dags. Ångesten växte i bröstet. Vi hade ingen speciell tid utan när vi var redo så skulle vi ringa när vi var påväg. Det blev massa gos och mys innan det var dags att sätta sig i bilen och åka, det var den värsta resan jag varit med om och när Björn parkerade bilen satt jag och hyperventilera jag ville inte men längst in i hjärtat så visste jag att det var rätt beslut. För att jag skulle lugna ner mig så tog jag, Björn och Boris på en sista promenad tillsammans innan vi gick in till veterinären.

När de öppnade dörren till rummet så bröt jag ihop igen, de hade gjort fin med dämpad belysning, ljus, blommor och en filt

Kl 14,22 så somnade han in liggandes i mitt och Björn knä. Vi satt med honom en stund tills vi kände oss redo. Vi fick lägga ner honom i en fin kista.

Det var med en tom känsla som vi åkte därifrån och det har varit så fruktansvärt tomt här hemma.

Engla saknar honom så mycket. Frågar ofta när Boris kommer hem.
Här om dagen så satt vi i bilen på väg till affären och helt plötsligt så börjar hon storgråta. Frågar vad som är fel och får till svar "Jag saknar Boris så mycket" - lilla gumman ♥

Idag så gick hon och sjöng på en sång som handlade om att Boris skulle komma fram.

Nu väntar vi bara på att kremeringen ska bli klar så att han får komma hem igen och familjen kan bli "hel" igen.

Boris 

16/4-02 - 21/11-13

♥ Du fattas oss ♥